Traditionens tyngd

Det finns vissa uppfattningar som är så etablerade och vida spridda att de tas för sanningar och helt enkelt inte ifrågasätts. En sådan uppfattning – eller snanare sanning – inom grafisk design är den att en antikva är enklare att läsa än en sans-serif i löpande text. Innan vi dekonstruerar ner den uppfattningen så kan en (mycket kort) typografisk introduktion vara på sin plats:

En antikva är en typsnittstyp vars bokstavsformer avslutas med tvärstreck, eller seriffer. Serifen som typografisk komponent kan dateras tillbaka till romarriket, medan antikvan som bokstavsform kan dateras till 1400-talet, till Gutenbergs tid. En av de mest kända antikvorna är Times New Roman, som finns installerat som standardsnitt på i princip varenda modern dator. Ett sans-serif-typsnitt är en betydligt modernare bokstavsform (skarven 1700-1800-talet), och saknar dessa tvärstreck (”sans” är franska och betyder ”utan”). Exempel på sans-serifer är Arial, Verdana och Helvetica.

Över: versalt E i Adobe Caslon Regular, en antikva
Under: versalt E i DIN Pro Regular, en sans-serif

Den uppfattningen jag talar om är att tvärstrecken hjälper ögat att vandra från bokstav till bokstav samtidigt som de ”binder” ihop orden till helheter, vilket skulle resultera i att läsningen av en text satt i en antikva blir behagligare och enklare än läsningen av en text satt i en sans-serif. Det stämmer inte. För det första läser vi inte ord i en böljande rörelse från ordets första bokstav till dess sista, utan snarare som enskilda ”textbilder” vilka ögat hoppar mellan. För det andra så är det mellanrummen mellan enskilda ord och rader som skapar bilden av ord som enheter, inte serifferna.

Att hävda att en antikva är enklare att läsa än en sans-serif är således lite som att hävda att soppa är godare än gratäng; allt handlar om hur man använder bokstavsformerna, eller de typografiska råvarorna om man så vill. Även ett välritat typsnitt satt med för snålt radavstånd, för tät eller gles kerning, i för långa eller korta rader kommer resultera i en textkropp som inte är behaglig att läsa, oavsett typsnittskategori. Det finns bra och dåliga antikvor, sans-serifer, mekaner, scripttypsnitt, osv. Tricket är att identifiera de bra och sedan använda dem på ett omsorgsfullt sätt.

Över: Adobe Caslon Regular – en antikva
Under: Din Pro Regular – en sans-serif

Ett pixligt resonemang

Om man kan säga något generellt som talar mot en specifik typsnittskategori skulle det vara att ju enklare bokstavsformer, desto lättare blir de att läsa i små storlekar på lågupplösta skärmar:

Detaljerna i antikvan innebär att bokstavsformerna inte kan ritas ut på ett tydligt sätt, det blir istället en luddig kompromiss mellan bokstavens grundform och serifferna. Sans-serifen blir däremot betydligt tydligare.

Det här är dock inom kort inte längre ett problem då i princip varje nytillverkad skärm har så pass högt PPI-värde att ögat inte längre kan urskilja enskilda pixlar, vilket innebär att även en antikva i väldigt liten storlek kan se bra ut på skärm. Detta är i sin tur fantastisk fint för oss designers, för vi har nu möjlighet att välja bland hela den typografiska floran i våra designprojekt, oavsett om det handlar om tryck eller digitalt.

Det handlar inte om läsbarhet, det handlar om vana

Om det finns ett argument som talar för att välja en antikva när det ska produceras en trycksak som traditionellt förknippas med ett omfattande textinnehåll (som en katalog, ett magasin eller en bok) skulle det vara det att vi är vana och förväntar oss att läsa längre löpande text i antikvor. Men, återigen, det har inget med läsbarhet att göra; efter en kort tids (eventuell) acklimatisering läser vi en bok satt med en sans-serif lika bra som någon antikva.

Fotnot: vill du läsa mer ingående om de olika typsnittskategoriernas läsbarhet rekommenderar jag Alex Poole’s pedagogiska och grundliga blogginlägg, där finns också hänvisningar till, och kritik av, olika vetenskapliga (och inte särskilt vetenskapliga) studier.