Hur blytyper fungerar

En bokstav är en enhet i ett skriftspråkssystem, en form som när den kombineras med andra former/enheter utgör en begriplig summa, dvs ord. Det är en fullkomligt genial uppfinning, vars civilisatoriska och kulturella betydelse är omöjlig att överskåda. Det är den moderna människans fundament.

Att kreera och kombinera bokstäver kan vara olika svårt beroende på vilken metod man väljer, vissa är snabba och förhållandevis enkla; ta en penna och något lämpligt material att rita ut bokstäverna på och sätt igång, eller lyft locket på datorn, starta en ordbehandlare eller webbläsare och börja kombinera digitala bokstäver. Det går fort, och skriver man fel är det enkelt att justera texten (förutsatt att du använder blyerts/tippex i fallet penna).

Andra metoder kan vara betydligt mer arbetssamma, men samtidigt kan de förnya och fördjupa det sätt en ser på och förstår bokstäver och deras beskaffenhet. En metod, vilken också föranledde det här blogginlägget, är att använda sig av blytyper – små stavar i bly med spegelvända reliefer av bokstäver/siffror/skiljetecken i ena änden – för att kreera bokstäver. Uppfanns av Gutenberg ca 1450, och används fortfarande, om än i begränsad omfattning, vilket får ses som ett gott betyg. Jag har själv haft nöjet att på bokbinderiföreningen Falsbenet både trycka, blindprägla och foilera mindre textsjok på olika böcker och material med just blytyper (då med en mindre sätthake och inte en Gutenbergpress).

Blytypen som komponent i trycksaksproduktion skapade en egen yrkesgrupp – typsättare. Hantverkare vars arbete bestod i att mödosamt kombinera hundratals små blytyper till tryckblock, vilka senare färgades in och användes för att trycka bokstavsformerna på pappret. Som tryckmetod kan den verka rejält arbetssam om man jämför med dagens teknik med laser- och bläckstråleskrivare och digitalpressar, men innan blytypen var den enda metoden att reproducera en bok att sitta och kopiera den för hand, bokstav för bokstav*.

Fyra rader text placerade i en sätthake. I bakgrunden ser man blytyper, organiserade en bokstav per fack.

Jag är ingen tryckpuritan och anser inte att någon metod egentligen är finare eller fulare än den andra; affischer till punkspelningar görs med fördel i skrotiga kopiatorer på dumpstrat skräppapper medan en monografi över, säg, en framstående konstgrafiker med fördel kan vara utformad med element som blindpräglingar och boktryck med blytyper på Mohawk Superfine-papper. Det är förstås ingen tvingande lag – man kan sno på steken om man så vill, om man vill experimentera och/eller är postmodernistiskt lagd. Hursom, som grafisk designer (eller allmänt tryck- och typografiintresserad) i en snart heldigital samtid kan det vara trevligt att känna till historien kring den tryckta bokstavens historia. Det finns massor av information om blytyper och trycktekniker på internet, men ingen information låter väl så ljuvlig som när den filtreras genom Stephen Frys mjuka, väldigt brittiska engelska:

Om du är intresserad av att testa att trycka med blytyper rekommenderar jag dig att kolla upp kurser hos mindre bokbinderier eller bokbinderiföreningar i din närhet (kommersiella tryckerier har sannolikt ingen sådan utrustning kvar, än mindre intresserade av att hålla kurser). Du kan också höra med Grafiska Museer, eller Länsmuseet i ditt län, det brukar alltid finnas någon tryckentusiast som mer än gärna delar med sig av det hen vet.

Falsbenet i Nyköping
Grafiska Museet i Linköping

* Gutenbergs metod var inte den första att använda metalltyper, redan 1377 användes metalltyper i Kina, men då det kinsesiska alfabetet omfattar ofantligt många fler tecken än det latinska var metoden föga smidig.